Vi sitter på ett café mittemot varandra och jag kan under inga omständigheter titta honom i ögonen. Vi har känt varandra i fyrtioåtta timmar och idag är allt över. Han sitter en halv meter ifrån mig men kan ändå känna hur gott han luktar. Det glider över genom luften som målsökande missiler, träffar mina luftgångar och gör allt jag beställt oätligt. Kommer nog aldrig kunna äta igen om jag tänker efter. Vi pratar trevande, har ingen aning om vad, men jag noterar att han har långa vackra fingrar och fyra födelsemärken på ovansidan av vänster handled.
- Vad har hänt här? frågar han och lägger en av fingrarna på ett litet sår vid min kind. Jag drar mig undan, livrädd för hans beröring, livrädd för att jag inte kan fråga honom varför, exakt varför han vill röra vid mig. För själv sitter jag mittemot och kan knappt andas för att han är så nära. Jag sitter här och försöker få ihop hur man kan känna så mycket för någon som man inte ens visste fanns för två dagar sedan.

Efter frukosten tar vi en promenad. Han tänder en cigarett och när han röker pressar han tungan mot gommen på ett sätt som jag katalogiserar och sparar på en säker plats. Slussen är kallt, blåsigt och februarigrått och hans tunnelbana går om tre minuter. Vi har inte kysst varandra sedan igår natt, på en hemmafest efter några glas whisky. Då var det enkelt, allt man gjorde var att luta sig närmare och be om det. Nu är det raketforskning och nobelprismaterial till den som kan lösa ekvationen i hur man kysser någon klockan två en söndagseftermiddag som man aldrig mer ska träffa igen. 
- Tack för den här helgen, säger han och pressar ner händerna i jackfickorna.
- Tack, får jag fram. Det var fint. 
- Det var finast, svarar han samtidigt som en entonig tunnelbaneröst ropar ut att tåget avgår om en minut. Sedan böjer han sig fram och gör det omöjliga, lägger sina läppar mot mina och jag vill frysa ögonblicket, kopiera och ta det med mig. Packa ner det i mina resväskor.

Han försvinner ner i tunnelbanan och jag vågar inte vända om och se efter om han tittar tillbaka. 
Fan jävla helvetes skit varför skulle jag få för mig att flytta till Paris nu när det går omkring någon i Stockholm som doftar stökiga lördagsnätter och labradorvalpar på en och samma gång. Alla Eiffeltorn i hela världen kan gå och gräva ner sig. Ingen vill möta våren i Paris när februarisöndagar i Stockholm träffar en så hårt att man knappt kan stå upp.