Idag var den värsta dagen i mitt liv. Idag var Carls begravning.

Vilma skickade två dikter hon skrev och det piggar upp och sätter ord på tankar och känslor. Det känns så mycket bättre när det de finns konkreta på papper istället för svåra och abstrakta i mitt huvud.

När du inte längre kan andas
För när broarna brändes fylldes dina lungor med rök
Du kan inte andas längre
För morgonljuset för inte längre med sig den klara luften och den nya dagen
Du kan inte andas längre
För dina sömmar spricker
Du hålls inte längre ihop
Det finns inget kvar att sätta samman
Du kan inte andas längre
För du har inget att andas för

Tänk på henne
Tänk på honom
När du inte längre kan andas

Andas in
Gråt inte
Andas ut.

Och när det inte finns något kvar?



Jag vet inte varför det gör så ont
Eller varför det bara är jag som hör ljudet av glas som krossas

Men det spelar ingen roll
Imorgon försvinner det ändå i ett moln av alkohol
Kanske till och med doften av honom

Tar en cigarett till och glömmer att det som en gång gjorts kan aldrig försvinna
Han kan aldrig försvinna
Men ändå så finns han inte mer

Det hjälper när man får gråta till bon iver i en bil i en låtsasmammas som bara vill väls famn. Det hjälper när ett mycket litet syskon sticker sin mycket lilla hand i ens egen och säger att tårar tar slut, med Madickenfilmen i bakgrunden. Det hjälper när en stor och trygg pappa vaggar en och luktar precis som barndom, och det hjälper när en tvillingbror lägger en madrass på golvet i sitt rum och säger att det är okej. Det hjälper, även fast inget kan ta honom tillbaka.