Vi dansar bättre utan kläder
Visst känns det fint att vara vid liv
Det är lov och det har faktiskt vart solsken i snart en hel vecka. Tröttnar aldrig på att vakna till en blå himmel. På Torsdag åker vi till Gotland och det kommer bli mer än skönt att få träffa fina och saknade vänner.
Håller på att samla bilder i en mapp till en fotovägg här i mitt rum, det tror jag kommer bli fint. Nu kommer mamma med mat till mig, ha en bra dag.
Hon var särskild, i ögonkast svävande
Sån grå och kall dag idag. Har tänt ljus och tänker må bra ikväll, även fast matteboken ligger i skolan och provet är imorgon. Det får gå hur det vill, för snart sitter jag med Vilma på båten till Gotland, till mitt andra hem. Godnatt.
Läsvärd krönika av flora wiström
En lillasyster, sju år gammal, ligger på golvet i tvättstugan med telefonen tryckt mot ena örat. På andra sidan linjen hörs en mammas tröstande röst som förklarar att de snart ses igen. Men dotterns tårar droppar ner på det kaklade golvet och bildar en pöl som hon använder fingret för att rita figurer med. Glansiga siluetter som bara är en svag nyans mörkare än golvet.
Sedan, en pappas starka armar som lyfter upp henne i famnen, kramar hårt och länge, tröstar, pussar på hjässan. Sägersåja min lilla tjej, när hon kvider snälla pappa, kan ni inte bara bo ihop igen!
Och så följer år av:
- Deras svartvita bröllopsfoto gömt under huvudkudden
- Hur hon vaknar natt efter natt, oförmögen att somna om
- Ett mantra som upprepas i huvudet: jag önskar att mamma och pappa blir tillsammans igen. När hon trampar på en V-brunn, när klockan slår 22.22, när hon ser stjärnfall och när hon blåser ut tårtljusen på sin födelsedag.
Men istället får hon en låtsasmamma, en låtsaspappa, fyra bonussyskon, en mobiltelefon och ett busskort (nu har de flyttat dit skolbussen inte kör).
En ny familjekonstellation befinner sig på den franska Rivieran (vårsol, bonjour monsieur, brusande hav och middag på balkongen). Men trots idyllen spricker fasaden i kanterna. Pappans förhållande med låtsasmamman inleddes för fem år sedan, med förhoppningar om nystart och lugn, men som så många gånger förr växer ett litet bråk till ett större och snart har storebrodern smällt igen ytterdörren och försvunnit ut i natten.
Lillasystern sjunker ihop mot en vägg, skälver av rädsla. En rödögd låtsasmamma med ett skvimpande vinglas i ena handen. En kall och uppgiven pappa på andra sidan rummet. Hur han sedan tar tag i sin dotters hand och drar med henne ut, där det doftar av tropiska barrträd och av en försvunnen storebror.
De hittar honom på en bänk vid strandpromenaden. Förtvivlad och trött säger han pappa, det här fungerar inte längre, förstår du inte det? Ni kan inte fortsätta såhär. Sedan sitter de på en bar, dricker ljummen Fanta och tittar på en dansande Britney Spears på teven. Pappan som säger jo, nu får det fan vara nog.
Lillasystern är sjutton år nu och har flyttat hem till mamman på heltid. Rymt från höjda röster, smällande dörrar och kylig tystnad. Stängt ute allt som har med bråk att göra, för fortfarande har pappan och låtsasmamman inte förstått att de bara gör varandra, och alla i sin närhet, illa.
Under tiden har vuxna storebröder legat på hennes säng och snörvlat på julafton. Vuxna storebröder blir som småbröder och behöver inte bara en kram utan många. Brustna förväntningar, släktingar med glasartade blickar och syskon som håller i varandras händer hårt under bordsduken.
Men så en dag har de gjort slut. Brutit upp och flyttat ifrån.
Någon drar ur proppen och lillasystern faller handlöst mellan smärtsamma minnen. Hur hon ligger i sin pojkväns knä och gråter lättnadens gråt, hur överrumplande den drar över henne och sköljer bort mörka minnen och tunga uppväxtår.
Hon påbörjar sin tredje familjekonstellation, en egenvald sådan, och klamrar fast vid tron att hon blivit mer självständig som resultat av vacklande föräldrafigurer.
Så mycket starkare nu.
Tonåring i Hitlers dödsläger
Tema-dag idag. Om vad kan ni säkert lista ut. Ska på föreläsning halv nio. Hoppas på en bra dag.
kyss mig så att någonting händer
and god sad let there be heartaches and pain
Läsvärd krönika av sandra beijer
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga "ja, jag har sagt upp mig." när folk frågar. "Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se." Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.
"Man sitter pressad mot en kaklad vägg
och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker."
Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig. Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter.
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder.
Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.
Och hon såg upp och allt blev dramatiskt
look mom no future
Too many bottles of that wine we can't pronounce
Igår var min födelsedag. 16 år är jag alltså nu. Känner att mitt liv är verkligen på en så himla bra tidpunkt, vill inte bli äldre än såhär. Åh. Fick iallafall massa fint, kan visa imorgon. Här är bilder på den nya sängen jag fick i allafall.
Go to sleep citizen
Studded shorts
Vi bröt våra band, förbrukade vår chans
Idag är jag hemma pga sjukdom. Samma som sist, mår inte jättedåligt men orkar inte resa mig och har en helvetes förkylning. Så istället för att skriva musikprov i skolan så läser jag Veckorevyn och lyssnar på the xx. Té dricker jag också, i massor. På söndag fyller jag år.
