Idag var den värsta dagen i mitt liv. Idag var Carls begravning.

Vilma skickade två dikter hon skrev och det piggar upp och sätter ord på tankar och känslor. Det känns så mycket bättre när det de finns konkreta på papper istället för svåra och abstrakta i mitt huvud.

När du inte längre kan andas
För när broarna brändes fylldes dina lungor med rök
Du kan inte andas längre
För morgonljuset för inte längre med sig den klara luften och den nya dagen
Du kan inte andas längre
För dina sömmar spricker
Du hålls inte längre ihop
Det finns inget kvar att sätta samman
Du kan inte andas längre
För du har inget att andas för

Tänk på henne
Tänk på honom
När du inte längre kan andas

Andas in
Gråt inte
Andas ut.

Och när det inte finns något kvar?



Jag vet inte varför det gör så ont
Eller varför det bara är jag som hör ljudet av glas som krossas

Men det spelar ingen roll
Imorgon försvinner det ändå i ett moln av alkohol
Kanske till och med doften av honom

Tar en cigarett till och glömmer att det som en gång gjorts kan aldrig försvinna
Han kan aldrig försvinna
Men ändå så finns han inte mer

Tänkte dela med mig av en diktsnutt som jag skrev på matten förut:

We stood there for a while, locked in an embrace, feeling each , the sunlight,
the rustle of the leaves at our feet
Then without à word,
we broke apart and you headed to face your destiny
And suddenly everything was still,
everything but some courageous dust
that was torn up
by the draft of your presence.