Nu är allt svart. Nu känns det som att jag inte kan vara glad igen. Nu vill jag inte mer, för nu finns inte Carl längre. Han orkade inte kämpa längre, efter åtta månaders kamp mot leukemin. Den vann tillsist och allt känns så overkligt. Så bisarrt. Jag trodde inte att det här kunde hända på riktigt. Jag trodde inte det. Jag trodde att han skulle bli frisk och allt skulle bli som vanligt. Nu kommer jag aldrig igen få se hans vackra leende, höra hans underbara skratt. Det går inte ens att föreställa sig att jag aldrig mer kommer få se honom igen.