om du kysser mig sådär som bara du gör
Jag ser framför mig ett rum med tak-höga fönster längs med väggarna i vilka det fladdrar skira vita gardiner. Väggarna är av vitmålat tegel och det enda i möbelväg som finns i rummet är en stor säng direkt på golvet och en hylla som löper längs hela ena väggen, fylld av diverse intressanta saker. Utanför fönstren går solen just upp över hustaken och färgar den molnfria morgonen i guld och rött.
Någonstans i bakgrunden spelas Håkan Hellströms ”Vi två, 17 år” och där, mitt i allt det perfekta sitter jag i den breda fönsterkarmen och bara lever. Detta är min idyll av hur det skulle vara att flytta hemifrån. Tänk att ha ett ställe som är mitt alldeles egna, där jag själv är härskare och där allt sker enligt min vilja. Jag tänker mig hur jag skulle sitta där under en filt på kvällarna och dricka té ur min gigantiska kopp och plugga eller kanske läsa en bok. Hur jag skulle sitta vid ett köksbord och titta ut på den perfekta utsikten. Jag tänker mig nätter med tända ljus, glass och vänner med vilka man pratar om ytligheter, vardagligheter och hjärtehemligheter.
Hemmafester som slutar med de där människorna som ingen känner och som vägrar att gå fast klockan är fyra på natten. Regniga tisdagseftermiddagarmed serie-marathon i en soffa, under ett täcke tätt i hopslingrad med Honom, som man tycker om så mycket att det gör ont. En lägenhet där jag kan må hur bra som helst. Där det alltid ska vara städat och där man inte kan må dåligt. 
Eller? Antagligen skulle en egen lägenhet för min del vara lika med klädhögar så långt ögat når, halvdana måltider som ser allt annat än aptitliga ut och mer ansvar än vad jag klarar av. Men kanske, kanske blir det bara bra. Linnea Jarefjäll
Speak up här nedanför.Trackback