Igår var ingen bra dag över huvudtaget. Allt var bara väldigt ångestladdat. Det känns som att jag inte orkar med någon eller något och det gör att jag är arg hela tiden. Jag går runt och irriterar mig på saker hela dagen och sedan när jag ligger där i sängen, alldeles för ensam och less så blir det för mycket helt enkelt. Det kommer och går i perioder, ensamheten, ilskan och ångesten. Det är inget jag kan göra något åt vilket leder till en enorm maktlöshet. Maktlöshet som slår emot mig med otrolig kraft när jag ligger där, ensam, ångestfylld och sårbar. Vill bara att någon ska vara stor och varm och trygg och nära mig, skydda mig när det är så. Inte trösta mig, utan bara finnas där så jag kan känna att åh, jag är inte ensam. Jag är inte ensam. Min finaste kompis försöker allt vad han kan och pratar mig igenom de jobbigaste nätterna, men man kan inte vara stor och trygg och värmande på telefon, hur mycket man än försöker.