Ursäkta, men nu är jag så jävla trött på allt. Allt, allt, allt. För jag har funderat på vad det är som gör att så många av oss unga mår så jävla dåligt hela tiden. Hur många av oss som står och hoppar och skriker i någons vardagsrum helg efter helg utan att egentligen känna ett skit. Hur många av oss som får ortorexi eftersom ”strong is the new skinny”. Som går hem från skolan eller jobbet på grund av halsont och egentligen lägger sig i fosterställning för att stirra in i väggen så fort de kliver innanför dörren.

Men framför allt har jag funderat på den där jävla prestationsångesten som nu inte bara finns bakom våra skolbänkar. Den som numera finns överallt. I allt vi gör.

Hur vi klär oss, hur vi uttrycker oss och med vem vi umgås. Var vi åker på semester, hur vi inreder våra hem och vad vi äter till frukost. Kort och gott hur vi lever våra liv. Och detta, mina vänner, kan vi tacka de sociala medierna för. De må ha fört med sig en rad positiva saker men låt oss inte blunda för nackdelarna bara därför. För de finns där och de påverkar oss mer än vad vi kanske förstår, varje dag. För hur många av oss har inte känt känslan av att ha ett värdelöst liv när man skrollar i feeden på Instagram och ser alla andras perfekta tillvaro? Hur många av oss har inte känt pressen över att göra något ”vettigt” under en högtid för att kunna visa upp det på bloggen dagen efter? Allt för att visa att man är någon. För att känna sig värdig.

Men snällararaunderbara människor, vi måste inse att Intagram/Twitter/weheartit/bloggar/whatever inte står för någon som helst klar bild av verkligheten vi lever i. För herregud, det är så välregisserat det kan bli. Ingen skulle någonsin uttrycka sig om sin extremt händelselösa lördagskväll på Twitter. Ingen skulle någonsin lägga upp en bild på Instagram bestående av sin alkoholiserade mamma.

Det vi ser när vi besöker alla dessa forum är väl utvalda delar ur människors liv, förskönade genom ett svartvitt filter eller romantiserande ord. Jag sökte den perfekta tillvaron ett bra tag men insåg ganska snart att jag aldrig skulle finna den. För den existerar inte. Vi kan inte räkna med att ständigt få leva i ett rus av eufori för det finns inte en enda människa på denna jord som inte har stunder då det känns som att bröstet bokstavligen sprängs av all ångest som bankar och trängs där inne. Man kan väl säga att jag lärde mig den hårda vägen.

Vi måste börja älska oss själva för det vi är – inte det vi gör. Jag fick en gång frågan om jag skulle kunna sitta i ett tomt låst rum och känna mig värdefull. Självklart inte, sa jag och insåg i samma stund att det var ju helt fel svar. Så nu jobbar jag på att ändra det. Jag vill och jag ska kunna sitta i det där rummet och istället tycka synd om alla som inte är där. För gällande den perfekta tillvaron har jag insett att hur väl man än letar kommer det aldrig att finnas något att hitta. Inte så länge man inte skapar det själv.

Slut på meddelandet.