En lillasyster, sju år gammal, ligger på golvet i tvättstugan med telefonen tryckt mot ena örat. På andra sidan linjen hörs en mammas tröstande röst som förklarar att de snart ses igen. Men dotterns tårar droppar ner på det kaklade golvet och bildar en pöl som hon använder fingret för att rita figurer med. Glansiga siluetter som bara är en svag nyans mörkare än golvet.

Sedan, en pappas starka armar som lyfter upp henne i famnen, kramar hårt och länge, tröstar, pussar på hjässan. Sägersåja min lilla tjej, när hon kvider snälla pappa, kan ni inte bara bo ihop igen!

Och så följer år av:

- Deras svartvita bröllopsfoto gömt under huvudkudden
- Hur hon vaknar natt efter natt, oförmögen att somna om
- Ett mantra som upprepas i huvudet: jag önskar att mamma och pappa blir tillsammans igen. När hon trampar på en V-brunn, när klockan slår 22.22, när hon ser stjärnfall och när hon blåser ut tårtljusen på sin födelsedag.

Men istället får hon en låtsasmamma, en låtsaspappa, fyra bonussyskon, en mobiltelefon och ett busskort (nu har de flyttat dit skolbussen inte kör).

En ny familjekonstellation befinner sig på den franska Rivieran (vårsol, bonjour monsieur, brusande hav och middag på balkongen). Men trots idyllen spricker fasaden i kanterna. Pappans förhållande med låtsasmamman inleddes för fem år sedan, med förhoppningar om nystart och lugn, men som så många gånger förr växer ett litet bråk till ett större och snart har storebrodern smällt igen ytterdörren och försvunnit ut i natten.

Lillasystern sjunker ihop mot en vägg, skälver av rädsla. En rödögd låtsasmamma med ett skvimpande vinglas i ena handen. En kall och uppgiven pappa på andra sidan rummet. Hur han sedan tar tag i sin dotters hand och drar med henne ut, där det doftar av tropiska barrträd och av en försvunnen storebror.

De hittar honom på en bänk vid strandpromenaden. Förtvivlad och trött säger han pappa, det här fungerar inte längre, förstår du inte det? Ni kan inte fortsätta såhär. Sedan sitter de på en bar, dricker ljummen Fanta och tittar på en dansande Britney Spears på teven. Pappan som säger jo, nu får det fan vara nog.

Lillasystern är sjutton år nu och har flyttat hem till mamman på heltid. Rymt från höjda röster, smällande dörrar och kylig tystnad. Stängt ute allt som har med bråk att göra, för fortfarande har pappan och låtsasmamman inte förstått att de bara gör varandra, och alla i sin närhet, illa.

Under tiden har vuxna storebröder legat på hennes säng och snörvlat på julafton. Vuxna storebröder blir som småbröder och behöver inte bara en kram utan många. Brustna förväntningar, släktingar med glasartade blickar och syskon som håller i varandras händer hårt under bordsduken.

Men så en dag har de gjort slut. Brutit upp och flyttat ifrån.

Någon drar ur proppen och lillasystern faller handlöst mellan smärtsamma minnen. Hur hon ligger i sin pojkväns knä och gråter lättnadens gråt, hur överrumplande den drar över henne och sköljer bort mörka minnen och tunga uppväxtår.

Hon påbörjar sin tredje familjekonstellation, en egenvald sådan, och klamrar fast vid tron att hon blivit mer självständig som resultat av vacklande föräldrafigurer.

Så mycket starkare nu.